Dis<3333
Hmm...
Läste om Halloween/Alla helgons dag i tidningen för någon dag sen...
Det stod att man skulle minnas döda släktingar och "möta det jobbiga" rakt sagt:P
Visst alla har väl jobbiga saker som gnager då och då men har alla släktingar att minnas? Jag känner inte att jag har det bara en massa annat jobbigt skit... Jag har bara farmor kvar av den äldre generationen de andra dog antingen när jag var högst två år eller innan jag ens föddes... Min mormor t.ex. hon dog när hon var trettiofem ungefär, då var mamma sexton, så hon växte i princip upp hos sin farmor... Har ärvt en hel del från henne...
Ibland när jag tänker på det blir jag ledsen för mammas skull, för hon hade ingen vidare konakt med sin pappa heller...
Sen börjar jag alltid tänka på hur det blir när de dör, mamma och pappa alltså, då börjar jag nästan gråta :/ och om jag börjar tänka på katten.. då gråter jag... Vet inte hur jag ska klara mig utan honom, vi har haft han sen jag ver tre...
När jag var liten( och mamma och pappa inte hade skilt sig) och var ledsen var det som om Dis(katten) fattade det och kom och skulle trösta mig... Som sagt.. Hur ska jag klara mig utan honom?!?
För någon vecka sedan blev jag så jäkla förbannad på den irriterande sambon att jag tänkte flytta ut till pappa istället för att stanna kvar i det helvetet.. Jag höll på att packa en liten väska och så kom katten in i rummet, jag bara bröt ihop, började stortjuta utav helsike... Det kändes som om jag svek honom om jag flyttade, usch, det var hemskt...
Nej gud, nog svamlat nu! Ciao!
Emma
Läste om Halloween/Alla helgons dag i tidningen för någon dag sen...
Det stod att man skulle minnas döda släktingar och "möta det jobbiga" rakt sagt:P
Visst alla har väl jobbiga saker som gnager då och då men har alla släktingar att minnas? Jag känner inte att jag har det bara en massa annat jobbigt skit... Jag har bara farmor kvar av den äldre generationen de andra dog antingen när jag var högst två år eller innan jag ens föddes... Min mormor t.ex. hon dog när hon var trettiofem ungefär, då var mamma sexton, så hon växte i princip upp hos sin farmor... Har ärvt en hel del från henne...
Ibland när jag tänker på det blir jag ledsen för mammas skull, för hon hade ingen vidare konakt med sin pappa heller...
Sen börjar jag alltid tänka på hur det blir när de dör, mamma och pappa alltså, då börjar jag nästan gråta :/ och om jag börjar tänka på katten.. då gråter jag... Vet inte hur jag ska klara mig utan honom, vi har haft han sen jag ver tre...
När jag var liten( och mamma och pappa inte hade skilt sig) och var ledsen var det som om Dis(katten) fattade det och kom och skulle trösta mig... Som sagt.. Hur ska jag klara mig utan honom?!?
För någon vecka sedan blev jag så jäkla förbannad på den irriterande sambon att jag tänkte flytta ut till pappa istället för att stanna kvar i det helvetet.. Jag höll på att packa en liten väska och så kom katten in i rummet, jag bara bröt ihop, började stortjuta utav helsike... Det kändes som om jag svek honom om jag flyttade, usch, det var hemskt...
Nej gud, nog svamlat nu! Ciao!
Emma
Kommentarer
Trackback
